Dagarna bara går utan att de egentligen innehåller något speciellt. Tiden går så snabbt, samtidigt som den går så otroligt sakta.

Jag vill leva i nuet, samtidigt som jag vill rusa in i framtiden. Jag är rädd för att fastna här och jag är rädd för att ta mig härifrån. Jag är livrädd för att förlora mitt allt och mig själv.

Vissa dagar klättrar jag på väggarna för jag är så otroligt uttråkad och andra är jag så mätt på allting 
Vissa stunder hatar jag mig själv, andra så vet jag att jag faktiskt är speciell, inte är som alla andra och duger som jag är.